Hej på er!

Nu är jag hemma i Sundsvall igen efter en helg i Stockholm.

Jag har en sak som jag verkligen måste berätta, intressant kanske någon tycker, medan en annan tycker att det är fullkomligt ointressant. Men det var iallafall i fredags när jag och min lillebror skulle kliva på tåget. Mitt bland alla stressade och frusna människor virrade en man i 45-50 års åldern omkring. Han bar på en svart "pjäxväska" från Stadium. Han var inte som alla andra, jag vet inte vad "hans problem" var men jag tror att det var någon form av utvecklingsstörning/autism. Whatever, han gick iallafall runt där och sa "nej jag åker inte till gävle, jo jag åker till gävle, jag ska på trav, nej jag stannar i Sundsvall, jag fryser ihjäl" de "replikerna" sa han om och om igen, det var precis som att han hade en cd skiva inmatad i sig där bra de orden fanns med... Min första tanke var nog ungefär den samma som alla andras , typ, "men nej vad är detta för galning". Hur det än blev så klev han tillslut på tåget och satte sig bredvid en man som såg ut att vara ungefär 40 år. Replikerna ändrades då till "jo,jag åker till gävle, jag gör det" irritationen bland alla i vagnen steg o jag kunde höra suckningar från alla håll och kanter. Även jag som i vanliga fall bara brukar ignorera sånna människor blev irriterad. Allt eftersom tiden gick så ändrades meningarna. Efter ett tag tog kan upp sin mobil som såg ut att ha varit med ett tag, knappade in ett nummer och ringde. Samtalet började med att han skrek rakt ut "jag är på väg till Gävle nu, vad håller jag på med?!" Människor runt om började småskratta , men jag kände bara irritation. Jag kunde verkligen inte koppla bort honom och det han satt och ältade om. Men ju lägre samtalet pågick kom det fram mer och mer saker, en sak han sa var bland annat "jag är så ensam, jag gråter varje dag, varje natt och det finns ingen tjej eller kille som kan krama om mig och ge mig tröst" jag vet i och för sig inte om det var sanning eller om det bara var något han hade fått för sig. Hur som helst så slängde han av sig mössan och tryckte ner den i den fullpackade väskan och när det blev svårt att få igen dragkedjan kom tårarna. Min irritation försvann på en gång och känslorna satte sig istället som en klump i magen. Oavsett vem han eller hur han var så kände han sig så ensam, och jag tyckte verkligen synd om honom. Att se en vuxen människa som är lite annorlunda, sitta på tåget och berätta hur ledsen och ensam han är med tårarna rinnandes efter kinderna är jobbigt gott folk. Jag ville så gärna göra något, men vad skulle jag göra?! Det fanns verkligen ingenting jag kunde göra, jag ville ju inte gå fram och prata med honom just för att jag egentligen inte hade en aning om vem han var och hur han skulle reagera, men ändå. Åååh jag blev så ledsen... Jag tycker att det är så hemskt att en människa i Sverige 2013 ska behöva känna så och sitta och gråta över det... Usch.. Jag ville bara dela med mig av denna händelse för att det var sååå sorgligt och för att kanske få folk runt om att se sig omkring och uppskatta de man har, det finns de som inte har någon...