~
SKRIVET: 2011-09-26 / KLOCKAN: 23:53:18
Ja, jag borde egentligen sova nu, men jag kan inte. Tankarna snurrar runt som aldrig förr, den ena tanken leder vidare till den andra. Det brukar ju vanligtvis göra att jag somnar men inte ikväll. Jag mår nästan lite dåligt över allt jag tänker på. Vet inte om jag är arg eller nervös eller kanske ledsen. Ögonen svider och tårarna vill av någon oförklarlig anledning ut, har ingen aning om varför. Men jag tror att allt är för mycket just nu, eller ja, som det har varit ett tag. Finner ingen dörr ut från stessbubblan, utan jag hålls instängd där och vet varken ut eller in. Jag saknar min underbara Robin, jag saknar min fantastiska pappa o jag saknar min morfar mer än någonsin. Även fast jag vet att chansen att få träffa morfar är en omöjlighet så hoppas jag endå någonstans inom mig att han kommer upp från ingenstans och är här med mig... Det kommer aldrig hända det vet jag.. Jag önskar att jag fick och kunde spola tillbaka tiden några år och göra om de sakerna som blev fel. Samtidigt så är jag så otroligt glad för det jag har idag ; mina sjuuukt superbästa kompisar som ställer upp i vått och torrt, min mamma som är den vackraste personen jag vet om och alla andra som liksom bara sprider glädje, TACK jag älskar er, ni betyder verkligen. (var bara sjuuukt tvungen att skriva av mig lite,vilket lättade alla tankar något..)
tack min allrakäraste ♥
SKRIVET: 2011-09-03 / KLOCKAN: 23:44:45
Min allakäraste, min allrabästa vän,
det hela började med att vi träffades på dagis, småbrudarna på 1.5 år .
jag vill bara tacka dig, jag vill tacka dig för allt.
det hela började med att vi träffades på dagis, småbrudarna på 1.5 år .
vi blev äldre , fick småsyskon = vara ledig från dagis, vi träffades nästan aldrig under den tiden .
när jag äntligen fick börja på dagis igen så var det bara en sak jag ville- " gå på samma avdelning som hannah "
jag började på surran, samma avdelning som digoch det var precis som att vi alltid hade varit med varann, om det inte var du som gick eftermig som en skugga så var det tvärtom, du var precis som jag ,fast i en annan kropp, en annan människa, som var som mig !
vi började förskoleklass tillsammans och höll ihop som två magneter, odelbara, vi två har sedan början byggt upp något som inte många har - en vänskap som kom för att stanna förevigt.
hösten när vi började tvåan var mitt liv perfekt, jag hade allt en åttaåring kunde önska sig, enda tills den vintern när mina föräldrar skilde sig, det krossade mig TOTALT och jag visste hur jag skulle klara mig, även fast vi var så små så märkte du på mig att jag tyckte att det var jobbigt, att jag inte var samma julija som innan. på något sätt fick du mig att glömma, iallafall för stunden , och jag vill verkligen tacka dig för det, tack älskade du.
ju äldre jag blev desto jobbigare tyckte jag att det var att mina föräldrar hade skilt sig, och jag är helt övertygad om att om du inte hade funnits där för mig så hade jag inte orkat hålla mig stående på denna jord, jag hade fallit ihop och aldrig orkat resa mig igen, du gav mig tro och hopp. du fick mig att fortsätta leva så bra som det bara gick, tack, tack för att du orkade finnas där när jag inte kunde se någon framtid, när jag trodde att allt var över.
jag vet inte om du kommer ihåg, men jag glömmer aldrig den gången vi satt hemma hos dig, vi gick kanske i fyran / femman och jag tyckte att dedär med mamma och pappa var jobbigare än någonsin. vi satt på stenbron som gick över bäcken , jag bara satt och kollade rakt ner i vattnet, du märkte på mig att det var något som inte var som det skulle och frågade " hur är det , har det hänt något ? " jag lyckades klämma fram ett plastigt leende och ett " nej " till svar, men du trodde inte på mig, du satt och kollade på mig lääänge och tillslut la du din hand på min. du är den enda som alltid har förstått mig, och jag kan inte förstå hur ? du är unik, min vackraste ängel.
jag kommer aldrig kunna tacka dig nog, men utan dig hade jag inte suttit här och skrivit idag, så hemskt är det faktiskt, jag behöver aldrig säga till när det är något som är på tok, för du känner det på dig.
du är heeeelt fantastisk Hannah Cristina Larsson ♥
jag började på surran, samma avdelning som digoch det var precis som att vi alltid hade varit med varann, om det inte var du som gick eftermig som en skugga så var det tvärtom, du var precis som jag ,fast i en annan kropp, en annan människa, som var som mig !
vi började förskoleklass tillsammans och höll ihop som två magneter, odelbara, vi två har sedan början byggt upp något som inte många har - en vänskap som kom för att stanna förevigt.
hösten när vi började tvåan var mitt liv perfekt, jag hade allt en åttaåring kunde önska sig, enda tills den vintern när mina föräldrar skilde sig, det krossade mig TOTALT och jag visste hur jag skulle klara mig, även fast vi var så små så märkte du på mig att jag tyckte att det var jobbigt, att jag inte var samma julija som innan. på något sätt fick du mig att glömma, iallafall för stunden , och jag vill verkligen tacka dig för det, tack älskade du.
ju äldre jag blev desto jobbigare tyckte jag att det var att mina föräldrar hade skilt sig, och jag är helt övertygad om att om du inte hade funnits där för mig så hade jag inte orkat hålla mig stående på denna jord, jag hade fallit ihop och aldrig orkat resa mig igen, du gav mig tro och hopp. du fick mig att fortsätta leva så bra som det bara gick, tack, tack för att du orkade finnas där när jag inte kunde se någon framtid, när jag trodde att allt var över.
jag vet inte om du kommer ihåg, men jag glömmer aldrig den gången vi satt hemma hos dig, vi gick kanske i fyran / femman och jag tyckte att dedär med mamma och pappa var jobbigare än någonsin. vi satt på stenbron som gick över bäcken , jag bara satt och kollade rakt ner i vattnet, du märkte på mig att det var något som inte var som det skulle och frågade " hur är det , har det hänt något ? " jag lyckades klämma fram ett plastigt leende och ett " nej " till svar, men du trodde inte på mig, du satt och kollade på mig lääänge och tillslut la du din hand på min. du är den enda som alltid har förstått mig, och jag kan inte förstå hur ? du är unik, min vackraste ängel.
jag kommer aldrig kunna tacka dig nog, men utan dig hade jag inte suttit här och skrivit idag, så hemskt är det faktiskt, jag behöver aldrig säga till när det är något som är på tok, för du känner det på dig.
du är heeeelt fantastisk Hannah Cristina Larsson ♥
varför ?
SKRIVET: 2011-09-03 / KLOCKAN: 18:12:39
folk som inte litar på sig själv, som är rädd för att visa vem den är och istället försöker vara någon annan, varför ?
VARFÖR kan inte alla bara vara sig själva , det finns faktiskt redan någon som är av den sorten du kanske försöker vara, och vad tjänar du på att fejka ? just det , ingenting.
våga se på dig själv som du är , och våga förstå att du duger P R E C I S som du är, du är så sjukt unik så snälla försök inte vara något du inte är,du är, du är, du är, den du är,och kommer alltid vara det,så snälla VÅGA vara.
